Helt rätt

För första gången på hur länge som helst kollade jag på vad folk har sökt på för att hamna här. Det bästa tycker jag är den som har sökt på matfusk + hemmafru. Jag hoppas du hittade vad du letade efter.

För lätt?

Hur ofta i debatter hör man inte att folk skiljer sig för lätt nuförtiden? Särskilt människor som har barn. De borde ju hålla ihop för de har barn och barn mår ju alltid bäst av att bo tillsammans med både mamma och pappa. Sen slänger de tvärsäkra tyckarna in en liten brasklapp om att det finns självklart omständigheter när skilsmässa är nödvändig (jag antar att det är för att slippa bli anklagade för att förespråka att folk är kvar i misshandelsförhållanden) men rent allmänt: folk skiljer sig för lätt.

Min fråga här är: hur lätt är för lätt? Vore det inte helt enkelt ärligare om de här ”folk skiljer sig för lätt”-förespråkarna i stället sa rent ut att de inte tycker att folk (med barn) ska skilja sig, punkt. För är det inte det de tycker egentligen? Som Malin Wollin, i Aftonbladet som i sin krönika skriver att om hennes föräldrar hade skilt sig så hade hon ställt till med ett helvete och om någon av föräldrarna sedan hade träffat någon ny så hade hon minsann visat sitt missnöje med det väldigt tydligt också. Och sedan radas de upp, påståendena: Folk skiljer sig och träffar nya hela tiden, folk hastar och så fort det är lite dåligt så bort med det gamla och in i en ny relation.

Kanske är min bekantskapskrets en väldigt orepresentativ del av befolkningen (och ja, är man statistiker så är urvalet helt förkastligt på alla vis men det betraktar jag som överkurs i det här sammanhanget) men mitt intryck är inte att folk tar lätt på sina förhållanden och drar vid minsta motgång. Tvärtom. De stannar kvar och försöker få det att fungera. Ibland är det jämntjock, grå vardag, akut sömnbrist eller kris och katastrof men viljan finns att ta sig igenom kriserna och stormarna och för den delen också tristessen och fortsätta. Tillsammans. Jag tycker det är starkt och rätt och bra.

Men säg att för någon så kommer det en dag då han eller hon känner att nu går det inte längre. Nu har vi vandrat längs alla vägar vi kan komma på och det fungerade inte. Ingen missbrukar något eller misshandlar den andre gul och blå men vägs ände tillsammans är nådd.

Då tycker jag att det är fan att det ska finnas människor som Malin Wollin som tvärsäkert ska sitta och tycka att jaha, där var ännu ett par som skiljde sig för lätt.

Totalt tyst

Jag har inget att säga längre. Eller jo, jag har sånt jag vill säga men som jag inte vill blogga om. Så finns det saker jag skulle kunna blogga om men inte kommer mig för. Jag vet inte riktigt vad som har hänt.

Kanske är den här bloggens tid förbi? Det känns trist på sätt och vis för jag har ju haft den ganska länge. Men det är kanske dags för något nytt?

Hmmm. Jag vet inte. Jag funderar på saken.

Överraskning?

Rapparen Petter säger i Aftonbladet idag att det känns som om upphovsmännen har blivit en handelsvara för att komma åt aktier i Spotify, angående att Magnus Uggla igår klagade på att spelade låtar på Spotify ger så lite i intäkt.

Jag undrar: kommer det som en överraskning för Petter att upphovsmännen är en handelsvara för skivbolagen? Såklart de är det. Skivbolag är väl ingen intresseorganisation för att maximera upphovsmännens intäkter (det finns det ju andra organisationer som är). De är vinstdrivande företag och sett ur den synvinkel är det ju en bra affär att investera i ett företag på det sätt de har gjort, även om ersättningen till upphovsmännen näst intill verkar försumbar.

Överfall

Idag blev jag vittne till hur en person blev nedslagen och rånad. Jag ringde såklart polisen men det kändes faktiskt lite svårt att veta hur man ska bete sig när något sådant händer. När någon blir slagen vill jag ju inte direkt bara stå och se på men samtidigt kan det ju medföra stor risk att aktivt försöka ge sig in och försöka avbryta ett bråk.

I slutänden verkade inte personen som blivit rånad ha fått några bestående och jag tror till och med att det som blivit stulet blev återfunnet så jag antar att det kunde ha gått värre.

Dagens pyssel

Jag fick ett ryck och gjorde ett träd som man kan hänga foton på nära och kära i. Ett familjeträd.

Snål (skyddat inlägg)

http://lifeofp.wordpress.com/2009/08/07/snal/

Svär i den engelska deckarkyrkan

Jag har läst P.D. James senaste bok The Private Patient och hur gärna jag än vill så nej, jag tyckte inte den var särskilt bra. Visst är P.D. James duktig på att skildra miljöer men hela historien kändes bara som ett stort jaha och Adam Dalgliesh framstår som mer träaktig än någonsin trots insprängda grubblerier om hur hans arbetsliv påverkar hans privatliv med fästmön. Jag kommer också på mig att undra varför kollegorna verkar känna en så närmast andäktig beundran för Dalgliesh när han nu är så är så trist. Jag fattar inte riktigt vad som har hänt: P.D. James kan bättre än så här.