Gott slut

Nu är årssammanfattningarnas tid men när jag tänker på 2008 så känns året nästan lite dimmigt. Det mesta (ny bebis, tonåring i huset, äktenskap) kan enklast summeras med orden: generellt sett oerhört positivt och till och med fantastiskt men tidvis skitjobbigt. Men det är väl precis så livet är. Jag känner mig lyckligt lottad som har en så fin familj att ibland vara trött på!

Till er alla ...

Ha en riktigt god jul!

Föräldraharang

Kan vi inte en gång för alla avskaffa föreställningen om att det ska vara så himla idylliskt och roligt hela tiden att vara förälder? För den verkar ju lura i bakgrunden mest hela tiden, som en ouppnåelig idealbild som i slutänden bara får föräldrar att känna sig som dåliga människor.

Jag tror det är så himla vanligt att tappa bort sig själv och/eller varandra när man får barn. Om en vuxen människa inleder ett förhållande med en annan vuxen människa så ses det i allmänhet inte som något positivt om den ena parten i förhållandet ger upp alla sina egna intressen och enbart ägnar sig åt att vara "respektive". Men en förälder som gör detsamma ses snarare som en verkligt dedikerad förälder och antas dessutom vara nöjd med livet.

Det finns säkert människor som får ut allt vad de vill ha i livet enbart genom sitt föräldraskap, men jag tror att de är förhållandevis få. För oss andra så tror jag att det fungerar så att om vi gillade att klättra i berg innan vi blev föräldrar så kommer vi tycka att det är roligt även när vi har fått barn. Då blir det konflikt inombords för man är ju faktiskt förälder till ett eller flera fantastiska barn så man borde ju inte ens längta efter bergsklättring. Man känner att man borde vara lycklig men i stället växer frustrationen och känslan av instängdhet. Och det är inte så konstigt tycker jag. Man kan inte få all energi från familjelivet, man måste få göra egna grejer också. Sånt man gjorde innan man fick barn.

Ungefär här hör jag röster som säger att det går ju inte. Det finns inte tid eftersom familjeadministration är något oändligt, det känns taskigt att lämna den andre föräldern med hela familjeansvaret för att göra något kul för egen del, en riktig förälder klättrar inte i berg för det är för farligt etc etc.

Nähä, men om det verkligen, verkligen inte går att göra det man nu vill göra så tycker jag man officiellt och för sig själv ska ge upp just den saken och sluta tråna efter den. Inse att nu när jag är förälder så har jag valt bort bergsklättring.

Men ofta(st) så tror jag inte man behöver vara så drastisk. Det är helt sant att många saker kan man kanske inte göra på precis amma sätt som innan man fick barn och kanske inte heller lika ofta eller lika mycket men det går att göra. Om man tidigare kunde ägna en halv dag varje helg åt att måla tavlor så kanske man får nöja sig med någon timme varannan söndag. Men grejen är att det gör skillnad. Det ger en massa energi förutsatt att man verkligen GÖR det man tänkt göra och inte håller på och har dåligt samvete för att man inte gör "nyttiga" saker i stället. Säg att man får två timmar fritid varannan vecka. Det kan man ge varandra (och inte minst sig själv för ofta är man själv den strängaste domaren som inte ggodkänner någon fritid från föräldrarollen) även det mest hektiska småbarnsliv. Och det är väl investerad tid för man blir en mycket trevligare människa på köpet.

Hemma hos oss har min man och jag varsin kväll i veckan när den andre har ensamt ansvar för barnen. Sen spelar det ingen roll om den som är "ledig" vill träna, gå ut med kompisar eller vara hemma och spela datorspel. Oavsett så är det den amdre som sköter familjen för kvällen. Jag tycker det är befriande att ha det så. Jag tycker det är fantastiskt att vara förälder men för att jag verkligen ska kunna uppskatta det så måste jag få vila från föräldrarollen då och då.

Jag bara undrar

Är det något med årstiden som gör att man blir jäkligt less på sin respektive? Hjälper det att hänga lite glitter på honom för att han ska framstå i ett mer fördelaktigt ljus?

Sjalgris

Bärsjalen är poppis även bland mjukisdjuren...

Host host och hjärtevärme

I måndags låtsades jag att jag var frisk och gick både på babysim och var ute och åt med bokklubben jag är med i. Sedan dess har jag knappt stuckit näsan utanför dörren, utan hållit mig inomhus med hosta och en hes röst som får lilla E att undra vad det är fråga om när jag försöker kraxa fram hennes älsklingssång "Imse vimse spindel". Den största nackdelen med förkylningen är att jag självklart känner ett gigantiskt behov av att hosta så fort lilla E precis har somnat i bärsjalen eller bredvid mig, eftersom jag vet att hon riskerar att vakna om jag gör det.

Det är nästan svårt att förstå att för ett halvår sedan var lilla E ett nyfött litet knyte. Nu kan hon sitta själv och hasa sig fram på mage. Hon äter mat med god aptit och drar den som matar i armen om matningen går för långsamt. Gärna vill hon också ha en egen sked att hålla i (och ibland kasta på golvet) medan hon äter. Idag åt vi mellanmål sittandes på köksgolvet (kanske lite degenererat men ganska mysigt) och jag hade skurit hennes smörgås i långa stavar som hon kunde hålla själv. Ganska mycket hamnade i munnen och en del hamnade på golvet helt sönderkramat.

Jag blir helt varm om hjärtat när jag ser hur mycket kärlek lilla E får från sina storasystrar. Mellanstora M och lilla M bär runt, leker och kramar och lilla E ger dem blöta pussar och skrattar så hela hon hoppar när de busar.