En studie i konsten att veta hur man borde bete sig och sen inte göra det i alla fall

När mellanstora M är sur då är hon jäkligt sur. Då går det runt ett litet åskmoln här hemma och muckar med allt och alla som kommer i hennes väg. Med hjärnan vet jag att det bästa vore att bara ignorera provokationerna men ändå så kan jag allt som oftast inte hejda mig utan blir arg själv. Som idag när mellanstora M kommer hem sent från en kompis och blir stressad för att hon inte hittar sina träningskläder direkt (eftersom hon kommer hem sent så är det också bråttom att sköta om kaninen innan hon ska iväg på träningen).

Mellanstora M letar efter sina träningsbyxor i tvätten men där är de inte. Min man kollar om de hänger på tork. Det gör de inte. Mellanstora M går runt och säger "de finns inte" och "var är de?" med irriterad röst. Hon har helt fastnat på att byxorna borde vara i tvätten. Sen kommer det fram att det hon letar efter är sina shorts och dem har hon inte haft sedan i Portugal.

Slarvigt nog är inte en väska helt uppackad därifrån än (här måste jag inflika att det är en väska med saker som är tvättade) så jag föreslår att mellanstora M ska titta där. "Jamen de borde inte vara där" säger mellanstora M irriterat och fortsätter gå runt i torkrummet. Nu vet jag vad det handlar om egentligen. På något sätt är det en prestigeförlust för mellanstora M att gå och titta i resväskan direkt. Så jag borde bara gå därifrån. I stället blir jag sur över att hon bara står kvar på samma fläck och inte går och tittar i väskan så jag säger "Men gå och kolla i väskan". Varpå mellanstora M återigen upprepar "Men de borde inte vara där". Då blir jag förbannad och stolpar därifrån och två minuter efteråt smyger mellanstora M upp och mycket riktigt så ligger hennes träningsshorts i resväskan. Då kan jag inte låta bli att säga "Där ser du. De låg ju i väskan" (underförstått "vad vad det jag sa!"). Varpå mellanstora M säger "Men de borde inte ha legat där" (underförstått "Jag hatar att du hade rätt om att de låg där"). Här någonstans så blir det empiriskt bevisat att man kan fatta en jäkla massa saker i teorin men samtidigt ge fullständigt tusan i att agera efter det man vet i praktiken. Så helt idiotiskt blir jag galet förbannad över att mellanstora M är så muckig och obstinat och så står vi och skriker åt varandra i en kvart.

I slutänden så kommer inte mellanstora M iväg till träningen alls så då var det ju skitsamma var de där träningsshortsen låg. Inte ett av mina mer glänsade ögonblick som förälder helt klart.