Förenklad styvfamiljsproblematik?

I SvD svarar psykolog Madeleine Gauffin Rahme svarar på läsarfrågor. För en tid sedan var det en man som skrev om hur hans fru hade svårt att ta till sig hans son från tidigare äktenskap (länk till artikel finns här). Mannen beskriver hur hans hustru är sur och tvär mot hans son och bara klagar och gnäller på honom de veckor sonen bor hos dem. Det har gått så långt att mannen har blivit deprimerad av att inte kunna få njuta av hela sin familj, sonen känner sig osäker när han är hos pappan och familjen är uppdelad i två läger.

Psykologens svar är att styvmamman troligen har problem med att inte vara mannens primära och enda kärleksobjekt och att hon känner sig hotad av sonen. Hon råder mannen att stå upp för sin son gentemot hustrun och inte acceptera att hon beter sig som hon gör. Barnen går först och de vuxna ska anpassa sig till dem och deras behov.

Jag vill från början poängtera att jag inte på något vis tycker att styvmamman beter sig rätt. Det är helt fel att bete sig som hon gör mot en femåring. Men jag har ändå en hel del problem med det svar mannen får av psykologen. Jag tycker verkligen inte att mannen på något sätt ska acceptera att hans hustru beter sig illa mot hans barn men att göra det till hennes personliga problem tror jag kan vara en grov förenkling.

I sitt brev beskriver mannen att han träffat sin nya fru under skilsmässan från sonens mamma. Under de första ett och ett halvt åren av förhållandet vägrade sonens mamma låta sonen träffa den nya hustrun. Under den tiden fick mannen bara träffa sin son dagtid och vissa kvällar. mannen skriver att det här var en jobbig tid för honom men framför allt för hans hustru.

Med den erfarenhet som jag har av styvfamiljsproblematik så skulle jag åtminstone vilja ställa en försiktig fråga om inte roten till styvmammans avoghet mot styvsonen kan härledas till den här perioden i förhållandet. En konflikt där mamman tydligen under lång tid har dikterat villkoren för umgänget på det sättet att hon sagt att sonen inte får träffa pappans nya fru och pappan har gått med på att ha det på det viset är tärande för en styvförälder. Jag skulle inte bli förvånad om den nya hustrun tyckt att mannen inte har stått upp för henne och deras förhållande när han gick med på exfruns krav på att sonen inte ska få träffa henne. Nu vet jag ju inte hur umgänget under den här tiden gick till men det skulle ju kunna vara så att mannen och sonen under den här tiden umgicks med mamman närvarande, kanske till och med hemme hos henne? Hur många människor gillar egentligen att ens partner umgås med sitt ex på regelbunden basis, särskilt om exet visar tydligt att hon/han inte gillar den nya relationen?

Nu kan man ju hävda att när det är barn inblandade så får ju styvmamman lägga sitt ego åtsidan för det är ju ändå bättre att pappan får träffa sitt barn än att han inte får göra det? Samtidigt kan man ju tycka att exfrun då? Finns inga krav på att hon skulle bete sig vuxet och moget?

Jag tror att den här styvmamman kanske tar ut en massa ilska och frustration som egentligen handlar om hur saker och ting sköttes under det första året i relationen på sin stackars styvson. Men till skillnad mot psykologen så tror jag att mannen skulle kunna göra bättre än att bara säga att hon får lägga av och möjligen ta sin egen osäkerhet och gå i terapi. Jag tycker att den här mannen borde börja med att ge cred till sin fru för att hon stod ut med att han umgicks med sonen på sin exfrus villkor så länge. Jag tycker att han ska visa att han förstår hur svårt det var för henne och kanske till och med be om ursäkt för att han inte bättre kunde stå upp för sitt nya förhållande under den här tiden. Jag tycker att han ska säga att frun har all rätt att vara arg för den här tiden men att det inte är sonens fel att det blev som det blev och att det är fel att rikta ilskan mot honom.

För den här pappan kan det säkert kännas som om problemet var löst den dag sonen fick börja bo växelvis. Då borde ju alla vara glada och det gamla glömt. Men så fungerar det inte. Jag tror sannolikheten är stor att den erkännande och förståelse från mannens sida skulle göra mer för familjen än bara en tillsägelse om att inte bete sig omoget.