När jag var barn kände jag mig speciell för att jag var adopterad. Jag kände mig speciell för jag visste att mina föräldrar hade väntat länge på att få mig. Jag visste att de hade försökt få barn och att det inte hade blivit några och att de hade varit ledsna för det. Men sedan hade de fått mig och min syster och vi var deras älskade barn och de var så glada över att just vi hade kommit till dem. Min största känsla som adopterat barn var att jag var efterlängtad. Jag var inte ett barn som kommit till mina föräldrar av slump, slarv eller för att det inte var något bra på tv en kväll. Mina föräldrar hade ansökt om att få mig, fyllt i en massa papper, pratat med en massa myndigheter och sett till att jag fått resa över halva världen (tillsammans med en speciell flygvärdinna, tänk så glamoröst) för att komma till dem.
Visst hände det att människor frågade om mina "riktiga" föräldrar men jag kände alltid att det där med "riktiga" måste vara ett missförstånd. De menade ju mina biologiska föräldrar, inte mina riktiga föräldrar. De fanns ju hela tiden och var väl inget att fråga om.
Det dröjde banne mig upp i vuxen ålder innan jag fattade att den gängse uppfattningen om adopterade var i stort sett den rakt motsatta mot känslan jag haft under min uppväxt. Att vara adopterad sågs inte alls som något speciellt på ett positivt sätt. I stället för att vara efterlängtad av mina adoptivföräldrar var jag bortvald av mina biologiska föräldrar. Avsaknaden av blodsband till mina föräldrar ansågs kunna göra vår relation bräckligare samtidigt som de genetiska banden till mina icke närvarande biologiska föräldrar antogs orsaka en oupfylld längtan efter dem hos mig. Min känsla av sjävklarhet i relation till mina föräldrar var fel sade den allmänna uppfattningen. Det hände till och med att människor argumenterade med mig och försökte övertyga mig om att alla adopterade får problem med sin föräldrarelation och sin självbild förr eller senare.
Jag vill inte skönmåla min uppväxt eller mina föräldrar. Somligt har varit skitjobbigt och mina föräldrar, ja, relationen till dem har periodvis varit tämligen ansträngd men det kan jag ärligt säga: aldrig, aldrig har jag tvivlat på att de verkligen är mina föräldrar. Mina riktiga föräldrar. Mina biologiska föräldrar är förstås också riktiga på sitt sätt men mina föräldrar i hjärtat är de jag har levt hela mitt liv minus ett halvår med.
Och min egen dotter, min älskade mellanstora M? Vem har rätt att skilja ut henne från familjen och säga att hon inte riktigt hör till för att hon är adopterad? Vilken rätt har någon att hävda att hennes pappa och jag inte kan älska henne som vi älskar lilla M och lilla E för att vi inte har fött henne? När jag höll mellanstora M i famnen för första gången höll mitt hjärta på att svämma över av kärlek och det där hålet och tomheten inom mig som barnlösheten hade skapat var igenfyllt för alltid. Det finns inte skuggan av ett tvivel inom mig att hon skulle vara något annat än mitt riktiga barn.
Punkt.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
8 kommentarer:
Har varit gift med en man som var adopterad och han resonerade precis som du. Riktiga föräldrar = de som valde honom, älskade honom, uppfostrade honom, vårdade honom när han var sjuk, firade med honom i framgång osv osv osv. Han har aldrig aldrig känt nåt behov av att veta något om sina biologiska föräldrar, inte känt sig bortvald eller splittrad eller något.
Och jag vet, innnerligt och bestämt, att om vi inte hade fått barn - vilket tog oss fyra års väntan och längtan och förtvivlan - så hade vi adopterade också. Och det barnet hade varit lika mycket vårt, lika älskat och efterlängtat, som det som vi nu (som ett under, nästan) fick till rent biologiskt.
Nu gråter jag lite, för det är så otroligt vackert och väldigt självklart skrivet.
Heja dig!
Så klart är det så.
Och så kommer du hit och håller en liten föreläsning eller två. Okej?
Ditt inlägg gör mig alldeles varm i hjärtat.
Tack och kram,
Sanna
Heja dig!
Vet du.
För några dagar sedan kom jag på mig med att använda termen egna barn till skillnad från adopterade. Jag fattar inte var det kom ifrån, hur kunde jag?!? Jag blir generad igen när jag skriver om det.
Det här hade väl egentligen inte så mycket med ditt inlägg att göra, jag ville bara göra en bekännelse. Och kanske vittna om terminologin som tydligen även jag som har adopterade i familjen och vet att vem som födde någon inte har ett dugg med riktig eller egen att göra.
Kattmamman: Ibland blir det ju bara så att ordvalet kanske inte blir det allra korrektaste och det är ju mänskligt. Det kan ju vara svårt faktiskt att hitta en bra term för barn som man fött till skillnad från adopterade barn. Biologiska barn kan låta lite uppstyltat, särkilt om man menar de man fött själv. Jag brukar säga hemgjorda eller egenfödda om jag av någon anledning behöver särskilja. Det kan vara knepigt att tala om sitt adopterade barn också. senast jag var hos gynekologen så frågade han hur många barn jag hade och då sa jag att jag hade två som jag fött och ett som var adopterat men han hörde fel och trodde att jag hade två levande barn och ett aborterat...
Det blev viss förvirring (och lite pinsamt) innan jag lyckades få fram att alla tre barnen levde men att jag inte fött alla själv...:p
Vad glad jag blir av att läsa det du skriver! Precis detta vill jag förmedla till min son. Tids nog lär han bli konfronterad med ärkepuckon som har åsikter om egna barn och riktiga föräldrar, men jag hoppas hinna vaccinera honom grundligt innan dess. Precis som dina föräldrar tycks ha gjort.
Skicka en kommentar