Hur ofta i debatter hör man inte att folk skiljer sig för lätt nuförtiden? Särskilt människor som har barn. De borde ju hålla ihop för de har barn och barn mår ju alltid bäst av att bo tillsammans med både mamma och pappa. Sen slänger de tvärsäkra tyckarna in en liten brasklapp om att det finns självklart omständigheter när skilsmässa är nödvändig (jag antar att det är för att slippa bli anklagade för att förespråka att folk är kvar i misshandelsförhållanden) men rent allmänt: folk skiljer sig för lätt.
Min fråga här är: hur lätt är för lätt? Vore det inte helt enkelt ärligare om de här ”folk skiljer sig för lätt”-förespråkarna i stället sa rent ut att de inte tycker att folk (med barn) ska skilja sig, punkt. För är det inte det de tycker egentligen? Som Malin Wollin, i Aftonbladet som i sin krönika skriver att om hennes föräldrar hade skilt sig så hade hon ställt till med ett helvete och om någon av föräldrarna sedan hade träffat någon ny så hade hon minsann visat sitt missnöje med det väldigt tydligt också. Och sedan radas de upp, påståendena: Folk skiljer sig och träffar nya hela tiden, folk hastar och så fort det är lite dåligt så bort med det gamla och in i en ny relation.
Kanske är min bekantskapskrets en väldigt orepresentativ del av befolkningen (och ja, är man statistiker så är urvalet helt förkastligt på alla vis men det betraktar jag som överkurs i det här sammanhanget) men mitt intryck är inte att folk tar lätt på sina förhållanden och drar vid minsta motgång. Tvärtom. De stannar kvar och försöker få det att fungera. Ibland är det jämntjock, grå vardag, akut sömnbrist eller kris och katastrof men viljan finns att ta sig igenom kriserna och stormarna och för den delen också tristessen och fortsätta. Tillsammans. Jag tycker det är starkt och rätt och bra.
Men säg att för någon så kommer det en dag då han eller hon känner att nu går det inte längre. Nu har vi vandrat längs alla vägar vi kan komma på och det fungerade inte. Ingen missbrukar något eller misshandlar den andre gul och blå men vägs ände tillsammans är nådd.
Då tycker jag att det är fan att det ska finnas människor som Malin Wollin som tvärsäkert ska sitta och tycka att jaha, där var ännu ett par som skiljde sig för lätt.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
2 kommentarer:
Tycker som du. Som vanligt.
Märkligt synsätt att redan innan det ens är en möjlighet säga att man inte tänker göra något för att vara trevlig mot den som ens närakära säger sig älska och bli lycklig med. Bara för att det råkar vara en person som kom efter en skilsmässa. Säger hon så till vänner som skiljer sig? Till sina barn om de en dag hamnar där?
Det är skit att skilja sig. Jobbigt, hemskt, slitsamt. Aldrig lätt, tror jag. Men också nödvändigt för det mesta, om jag lyssnar även på andra som skilt sig.
Självklart vill de flesta skilsmässobarn att mamma och pappa ska vara tillsammans igen, att det ska vara som förr (fast lyckligt). Men blir det inte ärr i hjärtat av att se sina föräldrar olyckliga, bittra, elaka mot varandra? Att kanske ständigt känna att man är ansvarig för att få alla andra lyckliga - och ständigt misslyckas.
Och så mycket annat ger ärr i hjärtat hos barn och vuxna. Mobbing, olycklig kärlek, brustna drömmar, misslyckade skolresultat, att inte ha lika mycket som kompisarna, att inte ha kompisar...
Att ha två kärleksfulla hem (mammas och pappas) kan väl rimligen inte vara en av dessa saker.
Jag håller med. Har en vän som för nån vecka sen berättade att hon brukar säga "vad bra" när folk berättar de ska skiljas. För då - när de har bestämt sig är det nog bra. Det är väldigt få som tar det beslutet lättvindigt. Så oftast är det bra. Givetvis är det inte alltid bra, men det är ett skönt synsätt.
Skicka en kommentar